try me

 
ååh nej, jag har en liten löjlig ångest om att inte skriva sådana där töntiga texter jag gjorde när jag var 12 år, olyckligt kär och hade världens coolaste stil(host). värt att nämna är att det känns som att jag har fästingar över hela kroppen; gick i högt gräs idag så kan vara lite därför, inbillning alltså, eller så var det flera fästingar som lyckades  få tag i mina ben. usch vad jag hatar dessa djur. nog om det, jag bara kände för att: NU SKA jag faktiskt sätta mig och skriva lite. och egentligen passar det väl rätt bra, har ju tagit studenten och allt nu, ett nytt kapitel i mitt liv är det snart som komma skall liksom. jag har ju egentligen inte så mycket fastspikat mer än att jag vill ta körkort och jobba så mycket som möjligt, vad jag vill bli vet jag inte än så känns inte som det mest briljanta att hoppa på en utbildning då. dessutom är jag skoltrött, vilket troligtvis kommer avta med tiden, och det är väl då jag är redo för penna, anteckningsblock, läroböcker och undervisning igen! haha gud, jag vet inte om jag fattar vad som kommer hända, att det kommer se helt annorlunda ut nu i jämförelse med alla tidigare år. det är nu jag verkligen kan skapa mitt eget liv, göra vad jag vill- fast tycker inte det stämmer egentligen. så mycket begränsningar, men dessa ska jag ju försöka att tänka bort och tänka att allt är möjligt. 
 
en annan sak är att det känns som jag börjat få kontakt med mina känslor igen vilket låter rätt absurt. men det har nog varit en tid då jag inte reflekterat så mycket över vad jag känner, utan försökt göra det jag haft lust med och inte tänkt så mycket på varför saker blir som de blir. vilket nu som en efterkonstruktion måste ha varit som någon försvarsmekanism, skydda mig själv från att bli sårad skulle jag gissa på. men nu känns det som den där isolerade muren runt mina känslor är på väg att falla ner och det gör mig ganska rädd ändå. för jag tycker inte om att känna mig sårbar och låta känslorna styra mig för då blir det som att jag inte kan styra mig själv, utan känslorna tar i stället över och detta bidrar till att jag blir splittrad och kan säga att jag ska göra en sak men ändå slutar det med att jag gör något helt annat. 
 
jag vill inte göra något misstag som jag senare kommer må dåligt över. men jag vill inte heller bara släppa vissa saker för då kommer jag må dåligt av saknaden efter den trygghet jag byggt upp. ni vet, vissa saker och personer har man bara en stark känsla att man behöver. det är ett för stort steg och helt klart för läskigt att bara släppa taget om allt man har med vissa. 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0