Jag önskar att jag bara kunde skratta nu och att det skrattet skulle kännas så äkta. Men just nu är det så mycket lättare att bara låta tårarna falla istället.

Jag vet inte vad det beror på riktigt, vissa stunder är man ju bara extra känslig och kan gråta så enkelt. Men det finns lite grejer som trycker på, som behöver komma ut. Saker jag nog borde bekänna, lägga korten på bordet liksom. Men hur ska jag bekänna dem? Skulle vara så skönt att bara skriva ut allt här men då kommer ändå ett hinder, jag vet ju inte vilka som läser.

Men med ett "kodat" språk kan jag ändå få ut en del. Jag tror jag har råkat ut för lite saker, känslomässigt i mitt huvud. Allt för många gånger har jag tillåtit mig börja känna en massa utan att tänka på hur konsekvenserna blir. När man väl är lycklig och allt känns bra, tänker man inte så mycket på att allt bara kan bli fel. Man vill ju inte trycka ner sig när man är lycklig. Men sedan när man befinner sig där då allt inte längre är så bra, frågar man kanske sig själv varför man inte kunde tänka steget längre.

Det här handlar nog en del om självkänsla, hur bra man känner sig själv och hur mycket man faktiskt bryr sig om sig själv. Och sedan ens erfarenheter, kanske bär man på en massa dåliga eller förhoppningsvis flera bra, eller så har man inte alls några erfarenheter.

Nej nu känner jag inte att jag kan fortsätta skriva mer. Tyvärr. Det blev bara stopp. Fortsätter någon annan gång.

Trots alla motgångar man stöter på, försök alltid le❤