proud pregnant

Som inte alltför sällan kommer jag på saker i efterhand, oftast när det är för sent tyvärr. Till exempel att jag skulle ha skitit i att läsa från papperet under en presentation för klassen (jag kunde ju typ ändå allt) när läraren snällt förklarar att presentationen gick bra men att det lägre betyget beror på att det var för mycket inläsning,  suck liksom. Eller när jag får återberättat av någon av kompisarna dagen efter hur kul de hade på baren och jag hade stannat hemma bara för att jag kände mig lite trött, fel val. 
-
Numera håller jag ju inte presentationer för någon klass, vilket är skönt för det var rätt så läskigt och nervöst. Sitter i princip aldrig på barer heller för den delen vilket jag faktiskt saknar lite. Så det får ordnas någon helg. 
Men nu kanske det är dags att förklara varför jag ens kom på att skriva det här inlägget och vad det egentligen är som jag kommit på som tyvärr är för sent nu.
-
Jag har nämligen kommit på nu att under min tid som en människa bärande på två barn i magen also known as gravid, så gav jag inte magen den uppmärksamhet den faktiskt förtjänade. Dess större storlek berodde ju fan på att två liv växte där inne, hur storartat är inte det liksom? Men ändå tog det lång tid in i graviditeten förrän jag
började känna mig någorlunda stolt. För det mesta kändes det jobbigt att jag bland alla jag var med, var den enda med stor bulle/boll/eller vad man vill kalla det. Men nu när jag blickar tillbaka på dessa stunder borde jag mer ha unnat mig det kan jag känna, låtit mig vara glad och visat hur förväntansfull jag var. En annan sak såhär i efterhand är att jag skulle ha tagit många fler bilder på mig själv än vad jag gjorde och även ha gått till en proffsfotograf. Det hade nog verkligen varit kul att ha någon lite finare bild. 
Men som jag tidigare skrev så är det här saker som liksom är försent att göra och det är inte så att jag har mått dåligt eller suttit och gråtit över detta. Samtidigt som jag kan säga att jag hade ändrat dessa saker om jag kunde så kan jag säga att jag inte hade det. Det var liksom så jag var då; ovetandes hur allt skulle kännas, osäker hur jag skulle bete mig och obetänksam för vad jag kunde göra. Däremot kommer jag ta med de här tankarna inför nästa graviditet om det blir en. :)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0